Nattåg till Lisabon Mercier P 2,3
Det var en härlig försommarkväll, det humleinklädda lusthuset var laddat med öl och spännande tilltugg. Grannens ungdomar hade fyllt huset med folk och dragit på musiken så att loungediscoversioner av Manfred Manns Blinde by the light och liknande fyllde nejden med en påtaglig sommarkänsla av bästa sort. BBBs kärntrupp var samlad och kunde konstatera att värvandet av nya medlemmar går bra i teorin, flera är intresserade, men sämre i praktiken: De kommer inte. Men trägen når framgång så vi ger inte upp. 
Efter att ha provsmakat kvällens första öl gick vi in på boken: Nattåg till Lissabon av pseudonymen Pascal Mercier. Åsikterna om den var hyfsat samstämmiga, bitvis en strålande bok, med intressanta tankar och bitvis långtråkig. Dessutom en del logiska kullerbyttor för att få handlingen att gå framåt. Till skillnad från de två föregående böckerna, så var denna fri från all form av sex som drivkraft för romanens figurer, utan istället var fokus riktat på kärleken till ord och språk, samt de grundläggande existentiella frågorna: Varför är vi här och vad är det som göra att våra liv blir som de blir? Två tankar lyfte BBB fram från boken som har dröjt sig kvar:
- En av huvudpersonerna har ett aneurysm som han har en väldig ångest inför att det ska brista trots att han vet att han aldrig kommer att vara medveten om när det händer. Varför oroa sig för något som man aldrig kommer att uppleva.
- I ett tal som samma huvudperson håller formulerar han mycket bra hur en estetiskt och kulturellt intresserad ateist kan förhålla sig till religion och kyrkor. Hur mycket mer spännande och vackert det är jämfört med marschmusikens trista monotoni.
Trots dessa höjdpunkter landade det slutliga betyget för denna bok på 2,25. Dvs mer nja än bra. Kvällen öl var Hoegaardens veteöl som passar bra en försommarkväll. Men även Anchor Steam fann flera vänner denna sköna kväll i humlepaviljongen. Till nästa gång, som är hemma hos Erik den 24/8 plöjer vi oss igenom:
