booksnbrew

Ständigt blir vi påminda om vissa människors behov av att styra över andra och få kontroll över dem. I dagarna är Rysslands aggression mot Ukraina som är i fokus. För cirka 300 år sedan var det vi svenskar som stod för en rejäl andel av aggressionerna i närområdet. Även om ryssarna var inblandade då också i kampen mot det svenska stormaktsväldet. Ett välde som bara hade några år kvar på nacken 1706, men vad visste dåtidens svenska kungar och adelsmän om det? Förmodligen ingenting, framför allt inte dagarna efter slaget om Fraustadt 1706. Om vilket kvällens bok, Fraustadt 1706 - en studie i rött,  skulle handla om när männen klättrat upp på berget i det blå huset med en stadig samling öl, ostar och torkade charkuterier.

Boken, som är skriven av Oskar Sjöström handlar om general Rehnskiöld som efter fem års krigande är fast i Polen med 10.000 man och möter en mer än dubbelt så stark sachsisk-rysk armé. Ett till syneslätt byte alltså. I själva verket blir det precis tvärtom. De svenske sparkar rumpa. Hårt, mycket hårt.  När slaget är över är den sachsisk-ryska armén tillintetgjord och svenskarna har bara förlorat några hundra soldater. Sjöströms bok har ambitionen att gå tillbaka till källorna för att ge en modern, och fri från nationalistiska stämningar, bild av vad som hände. Hur lyckas han?

Egentligen är det systematisk idioti, två kusiner som båda tror sig vara kungar av guds nåde krigar mot varandra, men man blir på något skruvat sätt lite stolt över svenskarna ändå. De byggde sin armé, förmodligen av nödtvång, på en meritokrati som hade modet att vara konservativa på rätt ställe. Eldvapnen var effektfulla på den här tiden men var inte färdigutvecklade. Både kanoner och musköter hade låg eldhastighet och dålig precision. Många centraleuropeiska furstar hade satsat mycket pengar på eldvapen, medan svenskarna höll fast vid pikar, värjor och kavalleri. Som just i detta fall visade sig vara rätt. Slående är också hur internationell världen var, med människor från stora delar av Europa samlade på ett och samma ställe, samt att frånvaron av nationer i vår bemärkelse är så tydlig. Människor förenades av språk, tro och kung samt hemort, men i mycket liten grad av det vi idag kallar länder. Tål att tänka på för de som hävdar att Karl XII på något sätt har något med något slags ”Sverige” att göra.

 

Männen var eniga om att boken var intressant, och belyste en okänd episod ur vår historia. Men några saker drog ner betyget. Författaren är ingen Peter Englund, och saknar förmågan att levandegöra berättelsen, det blir ett evinnerligt namndroppande av män med minst tre efternamn, samt inga förklaringar av alla de begrepp och termer som nämns i boken. Som läsare förväntas du vara militärhistoriskt påläst, eller sitta med Wikipedia på plattan bredvid dig. Gör att men tappar flytet i läsningen. Den största invändningen mot boken är dock på slutet, där författaren i någon slags akademiskt avundsjuk pajkastning inte kan låta bli att gå till personangrepp mot kollegor. Onödigt. Slutbetyget blir 2.8 och är du intresserad av den tiden, är den läsvärd, men skumma slutet.